F
Fetma är verkligen ett jättefult ord. Jag får de allra hemskaste visioner av det. Ändå lider jag av svår Fetma. Fetma har jag lidit av sen nån gång när jag var ganska liten. Vet inte varför det blev så egentligen. Jag fattade egentligen inte hur sjuk jag var förrän jag träffade kirurgen Torsten (som för övrigt är en riddare på vit häst) på Sahlgrenska i november 2004. Då har jag ändå varit hos många dietister, sköterskor, överviktslab osv.
Snälla snälla prinsen var med mig och väntade utanför, och tur var väl det, för jag lipade som bara den när jag kom ut. Det är aldrig nån som förklarat för mig att jag har en dödlig sjukdom innan. Det har mer varit att "dina knän kommer ta slut", "du kan få diabetes", "är du inte mobbad i skolan?" som varit tankarna om hur jag ser ut, m en dö, det var ingen som sagt att jag skulle.
Hur som helst så blev jag godkänd för operation, och när jag kom till inskrivningen en månad innan operationen (som var i april 2006) så hade jag lyckats äta till mig 12 kilon till. Hur det nu gick till.
Om man läser om fetma på wikipedia står det att en av följdsjukdomarna kan vara celluliter. HALLÅÅÅ! Prova med saker som "lika låg livskvalitet som cancerpatienter" eller "depression" eller "svåra ätstörningar" eller "ångest". Men f*n inte celluliter, det har min kompis dotter en på skinkan. Hon fyller tre till sommaren.
Jag är inte nån såndär rabiat tjockis som vill att man ska anpassa tåg, flyg och allt sånt för överviktiga, men jag blir ganska lessen när jag nästan fastnar i stolar på caféer eller inte kan använda säkerhetsbälte i bilar. Nu för tiden när jag är 55 kilon lättare än för två år sen så kan jag faktiskt använda bilbälte både fram och bak i en Volvo 740. Är det nåt man ska behöva bli glad för? På riktigt? Det allra konstigaste är att Volvo som är så vansinnigt säkerhetstänkande gör så korta bälten, och att i min Renault R5 (den lilla donnan på bilden längst upp) har jag alltid kunnat stänga bältet utan problem. Betänk då att R5 är gjorda för på gränsen till dvärgväxta, nackstöden slutar mellan skulderbladen nånstans.
Slutsatsen är väl att jag fortfarande lider av svår fetma, och varken jag (eller nån annan vad jag vet) ser mig som särskilt sjuk. Jag har ett halvtungt jobb, gillar att träna, har varken diabetes, högt kolesterol eller förslitningsskador. Jag kan köpa kläder som ser ganska vanliga ut även om de är i större storlek. Ändå lider jag av en sjukdom som jag kan dö av.
A, B, C, D, E
Tänk om någon hade kunnat säga det till mig :S 55 kilo det är inte dåligt!! *heja heja*
Det kommer att lösa sig med dominostrumporna =) Och du, lycka till med stickmarkörerna, det är faktiskt inte svårt =) Du får lägga upp resutlatet sen
Kramis
Mm, det där känner jag igen..jag är 160 cm, och väger väl något kring 90-100, har inte vägt mig på månader. Men jag klarar att ta långpromenader, hugga ved, ha ett tungt jobb och jag mår inte dåligt på något vis, men ändå finns det knappt kläder i min storlek att tillgå, och hur mkt jag än motionerar så märks det inte någon viktnedgång...och folk som klagar på att man har bliiivit sååå stoor och att man måååste ut och röra på sig mer... Men det spelar ingen roll hur jag gör, det enda som händer är att jag får muskler, men späcklagret i min kropp sitter som gjutet. Det är fan inte lätt att vara tjockis i en värld med smala människor som inte kan förstå hur svårt det är att gå ner i vikt... Äsch, nog negativt nu :) det är iaf jäkligt skönt att läsa om någon som har det likt! kram
Samma här med alldeles för mycket BMI som blir svår fetma och sjukdom så jag vet vad du menar. Starkt att dela med dig av dina tankar,
Kramar om!!
tack för dina tankar runt detta. Är just på gång att försöka ta tag i eländet. ha en fin helg!
