hemskast

Igår åkte jag ut till Borås för att tillbringa en stund i lugnets vrå, dvs kasta lite slägga med Herr Sheriff



Visst är det vackert? Igår stämde ingenting, jag trasslade ihop fötterna hela tiden och fick inte snurr på nånting. Jag var sååå arg. Inte ens choklad hjälpte. Förstörde humöret på oss bägge två, så ingen var glad när vi kastat färdigt. Dåligt samvete? Check.
Sen åkte vi in till stan (Borås fortfarande alltså) och köpte thaimat som avnjöts i solen på en stentrappa. Så sa han att jag har vackra ögon och så skimrade plötsligt livet i rosa igen :)
Jag hatar att vara så här sårbar. Jag blir fullkomligt galen på det. Minsta lilla motgång (igår räckte en liten miss i tidsplaneringen till tårar) och jag blir helt förstörd. Vilken annan normalt fungerande människa är sånhär? Eller rättare sagt, hur har jag missat att något kan ha sån makt över mig?

Igår kväll var jag och klämde på lilla gudbarnet. Han är det vackraste jag sett sen kidsen föddes. Så liten och så perfekt. Lillfingernageln är så liten, så liten, och ändå där och färdig... Jag fick klämma på honom jättelänge igår när han sov. Sen vaknade han till litegrann och inspekterade mig med ena ögat. Jag tror jag blev hyfsat godkänd, han gillade läget och somnade om igen. Helt otroligt att något så litet kan besitta hela världens visdom med bara blicken. Nyfödda har fattat nåt som vuxna glömmer. Jag är helt övertygad.