Jag hatar melodifestivalen

Det är en orgie i gräslig smak, men hur kan man inte älska den här mannen?


*dans*

Nu har jag skrivit på kontraktet, så nu är jag officiellt fastanställd! Tusen pengar mer i månaden, och det kommer diskuteras igen efter sommaren. Mina arbetsuppgifter är ju under utveckling. Jag är ganska nöjd. Jag är sjuuukt nöjd, så snart ska jag hem och sätta mitt fina avtal i pärm med viktiga papper :)

F

F som i Fetma

Fetma är verkligen ett jättefult ord. Jag får de allra hemskaste visioner av det. Ändå lider jag av svår Fetma. Fetma har jag lidit av sen nån gång när jag var ganska liten. Vet inte varför det blev så egentligen. Jag fattade egentligen inte hur sjuk jag var förrän jag träffade kirurgen Torsten (som för övrigt är en riddare på vit häst) på Sahlgrenska i november 2004. Då har jag ändå varit hos många dietister, sköterskor, överviktslab osv.
Snälla snälla prinsen var med mig och väntade utanför, och tur var väl det, för jag lipade som bara den när jag kom ut. Det är aldrig nån som förklarat för mig att jag har en dödlig sjukdom innan. Det har mer varit att "dina knän kommer ta slut", "du kan få diabetes", "är du inte mobbad i skolan?" som varit tankarna om hur jag ser ut, m en dö, det var ingen som sagt att jag skulle.

Hur som helst så blev jag godkänd för operation, och när jag kom till inskrivningen en månad innan operationen (som var i april 2006) så hade jag lyckats äta till mig 12 kilon till. Hur det nu gick till.

Om man läser om fetma på wikipedia står det att en av följdsjukdomarna kan vara celluliter. HALLÅÅÅ! Prova med saker som "lika låg livskvalitet som cancerpatienter" eller "depression" eller "svåra ätstörningar" eller "ångest". Men f*n inte celluliter, det har min kompis dotter en på skinkan. Hon fyller tre till sommaren.

Jag är inte nån såndär rabiat tjockis som vill att man ska anpassa tåg, flyg och allt sånt för överviktiga, men jag blir ganska lessen när jag nästan fastnar i stolar på caféer eller inte kan använda säkerhetsbälte i bilar. Nu för tiden när jag är 55 kilon lättare än för två år sen så kan jag faktiskt använda bilbälte både fram och bak i en Volvo 740. Är det nåt man ska behöva bli glad för? På riktigt? Det allra konstigaste är att Volvo som är så vansinnigt säkerhetstänkande gör så korta bälten, och att i min Renault R5 (den lilla donnan på bilden längst upp) har jag alltid kunnat stänga bältet utan problem. Betänk då att R5 är gjorda för på gränsen till dvärgväxta, nackstöden slutar mellan skulderbladen nånstans.

Slutsatsen är väl att jag fortfarande lider av svår fetma, och varken jag (eller nån annan vad jag vet) ser mig som särskilt sjuk. Jag har ett halvtungt jobb, gillar att träna, har varken diabetes, högt kolesterol eller förslitningsskador. Jag kan köpa kläder som ser ganska vanliga ut även om de är i större storlek. Ändå lider jag av en sjukdom som jag kan dö av.

A, B, C, D, E

E

E som i eftertanke.

Eftertanke är något mitt varande inte har en aning om vad det är. Inte när det gäller mig själv. Om jag bara hade stannat upp ibland och tänkt efter lite. Som i lördags när jag hade mysdag med mig själv, tog bussen och vagnen in till stan och promenixade runt i jakt på en baddräkt. Hittade jag nån baddräkt? Nej. Behövde jag egentligen klänningen jag kom hem med istället? Nej. Tänkte jag efter? Gissa.

Å andra sidan, vid närmare eftertanke, så har jag ingen vardagsklänning, och det är väldigt käckt med en med fickor på, för då kan jag ha den på jobbet!

De flesta skulle nog tjäna en hel del på att tänka efter ibland. Hur smart är det att börja steka pannbiff när man inte ens satt på ugnen till potatisen? Eller min favvogrej, jag lagar jättegod mat, men jag kollar inte om det finns tallrik eller bestick först (jag gillar inte att diska). Jag springer nog 10 gånger extra upp och ner för trappan på jobbet, eftersom jag aldrig tänker efter innan jag springer upp. Mitt kontor är vid lagret, övriga kontoret en trappa upp.

Om man bara tar sig tid och tänker lite så kan man göra ganska stor skillnad. Jag valde det lilla perspektivet här, eftersom jag är så kass på att tänka efter har jag inte ens en tygpåse när jag går och handlar. Så glömmer jag hälften så får jag ta bilen och åka en sväng igen. Hrm. En plastpåse till. Till exempel.

A
B
C
D

D

D som i...

Dominorutor - Depression - Desperation

Dominorutor är ju månadens strumpor i sockklubben. Glad i hågen sprang jag till 2Knit och fixade mitt fina Fabelgarn. Hem sprang jag och nystade som en gnu. Så började jag sticka. När jag stickat 10 rutor (första två varven) insåg jag att jag nog stickar lite lösare än vad som är tänkt, jag kunde dra strumpan över vaden utan problem.

Jag drabbades av kombinerad depression och desperation. Jag HATAR att repa upp saker igen. Särskilt när det beror på min egen lathet (det KAN hända att jag fullkomligt struntade i stickfasthet och så). Så nu har jag börjat om igen. Tro dock inte att jag kollat stickfastheten. Nej. Jag löste det hela genom att sticka efter mönstret till en mindre storlek istället. Jag är sååå klurig :)

C som i...

Ja, C som i vadå? C'n kanske, eftersom det är söndag och jag fortfarande inte kommit på nåt att skriva om C. C som i centrum, där mitt ego försöker intala mig att jag måste vara hela tiden. Eller C som i min bror. C som i Circular needle. Rundsticka är min grej. Jag älskar mina rundstickor. Undra om 80 cm räcker till magic loop? Jag tror jag hoppar det så länge. Jag har inte ro i själen nog att lära mig nåt nytt.
C som i cast on. Det är det tråkigaste jag vet, för då har man en eeeeeviheeeeet kvar tills det roliga kommer. Bök och krångel. C är bokstaven alla tycker är lite besvärlig, men den är ändå en av de vanligaste, eftersom och är det vanligaste ordet. En ganska anonym fast ändå central.
Centimeter är också ett ord på C. Ytterst centralt i en stickares verksamhet.

A som i arbete

B som i barn

B

Veckans bokstav är B. Jag ska surfa runt och kolla om nån kommit på något stickigt om B, men jag kan inte det, så jag tänkte skriva om Barn jag tycker om istället.

Jag är inte särskilt förtjust i barn när de är fler än två, kanske tre. Då förvandlas de till snoriga, skrikiga, ouppfostrade bacillarméer. Men det finns några barn jag tycker extra mycket om. Vi tar dom i åldersordning.

Broren - Är faktiskt mammas och pappas barn även om han snart fyller 25. Och min bror. Han tycker bara jag blir jobbig om jag skriver massa dravel. Men jag är löjligt förtjust i min bror. Mer än han kan ana.

image68

Stora lillasyrran - Fem år gamla prinsessan i familjen. Klok som få, hon impar på storasyrran ofta med sina tankar om hur saker ligger till och hur annat fungerar. Kan ställa dom klurigaste "varför"frågorna. Hon tycker om att dansa och får storasyster att gråta när hon skuttar runt och har dansuppvisning med dansskolan. Hon kan nästan allt, från att läsa och räkna till att göra kaffe och sjunga alla texter i "Sound Of Music" på engelska.

Lilla lillasyrran - Alldeles snart tre år. Har tusen rävar bakom varje öra och lika många stjärnor i varje öga. Trots sin ringa ålder styr hon familjen med järnhand. Det roligaste hon vet är när någon låtsas få ont, och har humör värre när det är illa och gladare när det är bra än sin mamma och sina bägge storasystrar tillsammans :) Det är hon som strax innan hon somnar i knät vänder sig om, klappar mig på kinden och säger "Jag tycker om dig" sådär så hjärtat smälter. image88



Granninnan d.y - Granninnans lilla troll som är två och ett halvt och lite till. Hon skall jobba i mammas affär när hon blir stor och har lärt sig att om man delar ut pussar först är det mycket troligare att man får tuggummi. Det är aldrig tyst om henne, hon pratar, sjunger, bankar, klättrar eller dansar jämt. Det är så man blir trött bara av att titta på. Men hon är sjukt rolig. Har lindat hela sin omgivning (förutom kanske sin mamma) kring lillfingret, för vem kan stå emot blå bambiögon och ett lurigt flin?

image105

A

Jag hoppas få komma med i ABC-leken, annars får jag göra själv, sådär vid sidan om :)



Veckans bokstav är A som i

Arbete - Arbete betyder så olika för så många. För mig betyder det extra mycket, just för att jag ganska nyss fått ett jag trivs med. Från att jobba lite timmar som demonstratris till att ha ansvar för logistik, fakturering, vissa reparationer och massa mer saker som dyker upp är det ett ganska stort skutt. Jag hoppas så att det blir fast efter sista april så det nästan gör ont i käkarna :) Allt arbete måste ju inte vara avlönat heller, det finns ju handarbete, som jag också är lite lätt besatt av. För stunden stickar jag mest, men jag virkar en del också, och så har jag broderat en del också i perioder (kidsens julkalender var ett jätteprojekt)

Här är dagens arbete:

image117


Dom ska märkas, räknas och sen flyttas till en plats som inte är på två pall mitt på lagergolvet. 20 kilo stycket och inget svängrum :)

Handarbetet går också framåt, min knorv till Moebius har växt till sig ordentligt, och halsduken mäter faktiskt hela 71 cm utan att sträcka, och har gått från gult till grönt till blått till lila till rött!

image118

RSS 2.0