Mys med granninnan
Min allra bästa granninna, den bästa i hela världen, tyckte inte jag skulle vara alldeles ensamsjälv när prinsen jobbade sent, så efter jag kommit hem och hängt upp badkläderna och ätit mig ett par knäckemackor (jag MÅSTE börja äta vettigt) promenixade jag upp till henne.
Hon hade toksug efter choklad, så vi vände nästan i dörren och åkte ner till affären för att köpa choklaaaaad och smör. Sen använde hon sin sjukt sexiga Kitchen Aid och gjorde kalladomvadduvill-bollar. Jag använder den mindre politiskt korrekta termen, men, man får välja själv. Mums! Hon gör med blandat kokos och pärlsocker, och alldeles lagom stora. Till kalaset kollade vi på Bert Karlsson och Melker som är i skolkök och hjälper till med maten. Vi förfasades kollektivt! Det är så gräsligt att barn inte får riktig mat till lunch. Jag har haft turen att nästan alltid gå i en skola med bra mat. Särskilt när jag bodde ute i skogen, där fick vi riktigt potatismos och väldigt sällan några halvfabrikat. Så blir jag så ledsen när barn blir nån sorts verktyg i en upphandling. Är inte helt förtjust i upphandlingar, vi har du det här på jobbet också, och det krävs en hel massa av den som skriver kravspecifikationen för att de som beställt upphandlingen ska slippa bli tvingade att ta något som kommer fungera sådär.
Som t.ex här på mitt jobb. Vi arbetar med utalarmering, så när någon räddningstjänst eller nåt behöver ny utrustning lägger vi anbud på deras upphandling. Då kan, på fullt allvar, viktiga funktioner i systemet likställas poängmässigt med hurvida vi har en handlingsplan för könsdiskriminering. Vi är ett företag med ungefär 10 personer, varav den ena kvinnan jobbar kanske sammanlagt en och en halv dag i veckan med ekonomin, och den andra kvinnan är jag som har hand om logistik, lite reparationsarbete, orderhantering och fakturering. De andra har helt andra arbetsuppgifter. Upplägget för könsdiskriminering är alltså inte direkt gynnsamt.
Företag med flera hundra anställda däremot, som har massa män och kvinnor på sin arbetsplats, har naturligt större behov av en handlingsplan mot könsdiskriminering. Men i slutändan, vad har det med utalarmering att göra?
Hon hade toksug efter choklad, så vi vände nästan i dörren och åkte ner till affären för att köpa choklaaaaad och smör. Sen använde hon sin sjukt sexiga Kitchen Aid och gjorde kalladomvadduvill-bollar. Jag använder den mindre politiskt korrekta termen, men, man får välja själv. Mums! Hon gör med blandat kokos och pärlsocker, och alldeles lagom stora. Till kalaset kollade vi på Bert Karlsson och Melker som är i skolkök och hjälper till med maten. Vi förfasades kollektivt! Det är så gräsligt att barn inte får riktig mat till lunch. Jag har haft turen att nästan alltid gå i en skola med bra mat. Särskilt när jag bodde ute i skogen, där fick vi riktigt potatismos och väldigt sällan några halvfabrikat. Så blir jag så ledsen när barn blir nån sorts verktyg i en upphandling. Är inte helt förtjust i upphandlingar, vi har du det här på jobbet också, och det krävs en hel massa av den som skriver kravspecifikationen för att de som beställt upphandlingen ska slippa bli tvingade att ta något som kommer fungera sådär.
Som t.ex här på mitt jobb. Vi arbetar med utalarmering, så när någon räddningstjänst eller nåt behöver ny utrustning lägger vi anbud på deras upphandling. Då kan, på fullt allvar, viktiga funktioner i systemet likställas poängmässigt med hurvida vi har en handlingsplan för könsdiskriminering. Vi är ett företag med ungefär 10 personer, varav den ena kvinnan jobbar kanske sammanlagt en och en halv dag i veckan med ekonomin, och den andra kvinnan är jag som har hand om logistik, lite reparationsarbete, orderhantering och fakturering. De andra har helt andra arbetsuppgifter. Upplägget för könsdiskriminering är alltså inte direkt gynnsamt.
Företag med flera hundra anställda däremot, som har massa män och kvinnor på sin arbetsplats, har naturligt större behov av en handlingsplan mot könsdiskriminering. Men i slutändan, vad har det med utalarmering att göra?
Kommentarer
Trackback
