hemskast

Jag har lite inbyggd skräck för just "att slöjda". Jag tänker på fanatiska folkdräktsklädda kvinnor som väver och män som gör svepfat, alla sittandes på hemyxade trebenta pallar. Fråga mig inte varför. Håret måste vara uppsatt i kringla och med en liten hätta på. Männen har knätofsar på byxorna.

Så läser jag på Strumpstickans blogg om vilken sorts slöjdare (eller rättare sagt vilka sorters) hon är och så klickar jag vidare, och inser i denna stund att jag, när jag sitter i mina allra snyggaste lila velourmjukisbyxor och mitt gröna snobbenlinne och virkar på mina heta alpacavantar, också är en slöjdare.

På den här sidan fick jag reda på att jag är en avslappningsslöjdare utan hembygdsförening. Fast jag är något av en behovsslöjdare också, fast jag har inget ekonomiskt intresse, och om jag behöver ett par vantar så stickar jag fem par i olika utföranden bara för att det är roligt. Det är nog mer än fem par förresten. Ett par utan fingrar eller tumme, dito till elaka styvmor, ett par utan fingrar med tumme till mamma, ett par torgvantar i mohairblandning till mig själv, ett par torgvariant med fuskkablar i orange superwash, nu ett par torgvariant med cab i alpaca, och ett par svarta tumvantar till mig själv, men dom ska jag ta upp för dom är för korta. Sju par. Varav fem till mig själv. Jag är inte ens frusen :)

Nån dag ska jag skriva en lista på det jag tillverkat. Det är en del nu.